0 Worth Dying For
Att spela ute i slutet på Augusti är det alltid med en gnutta oro. För vädret, för om det regnar så blir det inte bara blött utan kallt också. Men denna fredag är det strålande solsken, och folk är lyckliga. För det känns som alla tänker att det är den sista sommaragen. I juni-juli blir människor förbannade om det inte är sol, och speciellt om det inträffar i samband med semester. När september närmar sig är man tacksam för att det inte regnar. Undrar vad folk i länder som har sol varje dag pratar om. “Fint väder idag” känns inte som den vanligaste hälsningsfrasen i Rwanda.
Sitter och tar en öl och äter en spätta ner på piren i Skagen i skrivande stund. Det finns ingen öl som är så god som den första. Min pappa sitter mitt emot mig. Han har tagit sig hit med permobil och syrgas. Han lider av lungfibros och har svårt med syresättning. Jag påminde honom att han kunde dö om han åkte med. Han svarade att han redan visste att det var med livet som insats, men han var beredd att ta risken. Du fattar, Skagen en solig sensommardag i Augusti är värt att dö för.
1 Sista natten med gänget
Vilken fantastisk sommar vi ha haft. Mycket sol och bad. Jag har haft mycket ledigt och ägnat tid till familjen, men har ändå gjort några gig för att hålla ambisen uppe. 31:e Juni sköt Duo Jag av startskottet för sommaren på Tylöhus genom göra Tylörocken på Solgården. Här kan du läsa om det. Igår var det dags att göra avslutningen. Det är i stort sett samma gig som på premiären. Till och med vädret var samma. En timme innan nedsläpp åskar det med ett tillhörande spöregn. Som tur var blev det uppehåll när vi spelade. Den största synbara skillnaden var att Håkan Hemlin var gäst inställen för E-type. Här är setlistan i sin helhet:
I Love It – Grymt bra öppningsnummer
Locked Out Of Heaven – Bruno Mars är fantastisk, Duo Jag gör den nästan lika bra.
Miss Decibel – Medinas hit.
Loose Yourself – Min första insats. Spelar gitarr på denna låten. Väldigt enkel att spela men väldigt viktig del av låten. Genialiskt riff.
CC Rider – Under tiden som Anders har kört Emenem så har Jonas bytt om till Elvis med peruk och och en 4 nummer för stor elvisdräkt. Han ser rolig ut. Jag spelar bas. Rolig låt att spela.
Suspisious Minds/You – Efter bara en vers på Suspisious går vi över till Robin Stjärnbergs You.
Bed On Fire – Ännu en mellolåt. Jag gillar den. Jag spelar gitarr och Anders kör introt på en liten leksaksflygel som börjar brinna. 8 stycken gasoleldar skall göra den något kyliga sensommarkvällen lite varmare men en säkring har gått (tror jag) pga regnet så det blir ingen eld. Numret blir lite bättre när dom funkar. På premiären säger pyro-Ola; “Anders, akta dig för gasoleldarna precis vid flygeln.” Dom är ju inte små heller för den delen. “Javisst” säger Anders. Väl uppe på scen stridens hetta sträcker han ju naturligtvis ut handen precis över gasolelden som just då inte brinner, introt går och pyroteknikern sätter på elden med fullt spett och grillar Anders hand. Han hann dra bort den så att vi slapp åka till akuten men ändå…
Foto: Roger Ottosson
Live Is Life – Anders, Jonas, Simon och Gevva kopplar in sin mobiltelefoner och spelar på olika musikappar.
Du Hast – Inte min musikstil direkt.
Be Mig – Håkan Hemlin och jag äntrar scenen. Jag spelar mandolin. Jävla roligt, och så bra låtar dom har. Nordman alltså..
I Lågornas Sken– Grym låt. Borde vunnit hela melodifestivalen. Och nu fungerar gasoleldarna.
Vandraren – En självklar måstelåt. Bra ställ, kan man ju säga. Håkan levererar.
Disko/Popmedley – Avslutas med en presentation och ger Gevva tid att byta om och mig tid att göra mig klar vid synten. Jag får ett nytt artistnamn, The Fish. Hade kalasat på en skaldjurstallrik innan gig och hade lite problem att få bort doften från fingrarna. Detta tyckte Anders och Jonas var så fruktansvärt roligt så dom var tvungna att berätta det för hela solgården. Kul att man kan sprida glädje på ett så enkelt sätt.
Cobacabanana – Här börjar min keyboardkarriär (och kanske slutar). Gevva strippar och har blöja i stället för string.
EXTRANUMMER
Forever Young – Jag spelar bas och publiken sjunger.
Don’t You Worry Child – Fullt ställ och jag spelar akustisk gitarr.
Wake Me Up – Sommarplågan som för en gångs skull inte är någon tramslåt, typ Hej Monika. Funkar på coverpubliken kan man säga också, och då överdriver jag inte heller. Bock och tack!
En av sommarens höjpunkter. Hoppas att dom tyckte att jag levererade så att jag får vara med nästa år också. Dessa gigen kan jag göra alla dar i veckan.
/J
2 Rockstjärnan
Gig med tredrag på ett 40-årskalas i Fiskebäckskil. Varje gång jag åker ut till kusten så slås jag alltid av samma tanke. Fan vad vackert det är! Jag har varken någon båt eller någon stuga här, men som tur är har jag vänner med både båt och stuga och på sommaren blir det alltid en del jobb här. För vem vill inte fira sin 40-årsdag med vänner på västkusten.
Jubilarerna (ja dom var två) var ett par vars bröllop vi spelade på för några år sedan på Marstrand, så dom bad specifikt om att jag skull vara med. Koffe är dessutom en gammal kompis till mig som jag träffade en sommar när vi jobbade med att klippa gräs och buskar på Mölndals lasarett. Blev en hel del racerkörning med gräsklipparna också vill jag minnas.
En unik grej för detta giget var att vi spelade i samma lokal som middagen hölls, och så långt är det inte så unikt, men vi fick inte plats att rigga upp PA och backline samtidigt så vi fick vänta tills alla hade ätit upp och gått ut ur lokalen för att ta en bensträckare. Och så långt är det inte heller så väldigt unikt, men vad som var mer speciellt var att vi lät Oskar sitta kvar i rummet som hade förvarat grejerna. Och där satt han, och spelade, hela giget, i ett eget litet rum med stora fönster, så vi fick öppna en dörr och gå in till honom och berätta vilken låt vi hade tänkt att spela här näst. Varmt hade han det också så han svettades som en gasell där han satt och och hamrade som en furie liknande en blöt uggla. Tyvärr tog jag aldrig någon bild på spektaklet, hade tankarna på musiken.
Kommunikationsmiss
Annars var allt som vanligt skulle man kunna säga. Vi spelade, alla var glada typ hela tiden, vi gick av ca. kl. 01:00, tog två öl, snackade lite skit och gick och la oss för att sova. Alla sex hade blivit instuvade i ett konferensrum på extrasängar, du vet den typen av säng som är 50 bred och 160 lång så om man sträcker på benen så tar fötterna emot den där jävla stålkanten som är så kall att vaknar till på ett högst irriterande sätt. Det skall nämnas att Koffe som bokat oss hade skött sina kort, det var hotellet som hade strulat till det. När jag väl hade somnat väcker Vinyl alla och säger att vi måste rigga ner grejerna. Vi svarar nåt i stil med att vi ligger och sover, och hade vi varit tvungna att ta bort prylarna så skulle dom sagt det när vi var vakna för en fyra timmar sedan eller så. Vi skiter i det, sa vi och somnade om.
Tio minuter senare kommer en ung tjej in i lokalen och säger;
“Grabbar, ni måste gå upp och ta bort era grejer, vi skall duka för lunch nu”
Patrik, som förmodligen hade legat och laddat, blir vansinnig och skäller ut henne å det grövsta. “Ni kan inte göra såhär, vi är människor” och “vi ligger och sover”, plus en hel del annan skit får hon på sig. Hon vänder på klacken för att hämta förstärkning av en manlig kollega. Typ samma sak upprepar sig, men hur mycket vi än ligger och sover och hur stor miss i kommunikationen det än är så kvarstår faktum. Grejerna måste bort annars så ställer personalen ut grejerna på bryggan.
Det fanns inte så många alternativ fler än att försöka vakna till, dra på sig kläderna och gå upp och rodda. Halvkul! Vilket jävla rockstjärneliv man lever…
Ha en fortsatt trevlig sommar!
/J
0 Mot Halmstad
Något tung i huvudet, efter gårdagen. Ligger på stranden i Tylösand, Halmstad och tar det lugnt, ska försöka pricka in Robbie Williams på Ullevi på lördag. Det tredje och sista giget för Got event (jag tror att det är dom som är producenter) gjordes igår. Partille cups invigning och ledarfest och Gothia Cups ledarfest är alla styrda från samma arrangör och alla görs i scandinavium. Gotha Cupinvigningen görs på Ullevi.
Mina Converse i sanden.
Det är samma show som vi gjorde för Partille cups ledare för två veckor sedan, sånär som på några detaljer. Denna gången så hade vi en brasilianare som var uppe och sjöng en låt som vi hade repat in. Han är frontare i gruppen Remix SB som ska vara ganska populära i Sydamerika. Tack vare ett mastodontrep inför förra gången så kunde vi i lugn och ro köra igenom alla numren i lugn och ro och till och med hinna med några välbehövliga pauser då och då. öronen blir väldigt trötta efter ett tag i den ljudvolymen som det blir när man repar med trummisar och trumpetare.
Lars och Annika är uppe på scen och styr upp.
Uppe vid åttatiden för att hinna sätta upp backline (trummor och stärkare m.m) till kl.09:00 då det stod soundcheck på schemat. När man skall stå och vara som piggast och mest på kl. 01:30 då finalen är, så vill man ju försöka sova ut lite, men ibland måste man göra soundcheck tidigt för att hinna med allt som skall hinnas med. Kl. 10:20 har vi väntat en timme på vår monitortekniker för dagen som då kommer dragandes på sina ben.
“Har du försovit dig,” frågar jag.
“Nja, jag kände att nio var lite tidigt, och jag skall rigga ner här inatt och det ska ju inte ni (musikerna menade han) så jag valde att sova lite,” fick jag till svar.
Va fan, kunde han inte slängt ur sig det lite tidigare, typ för 12 timmar sedan så hade vi också kunnat sova. Att göra en soundcheck utan tekniker ar aldrig riktigt samma sak som med, skulle man ju kunna säga. Men han kanske trodde att det tog en och en halv timme att ställa upp en stärkare på scenen och koppla ström till den, för då hade han ju varit perfekt i tid.
Hur som helst. Att jobba med dessa musiker och artister som är proffs och jobbar proffsigt, för det är inte samma sak har jag märkt, är en fröjd. Ambitionsnivån är alltid i taket. Vi kom in i logen efter ett set och Miko är skitsur för att vi missade ett slut. Det gick naturligtvis över fort, men jag älskar den den inställningen, att inget skall lämnas åt slumpen på det viset. Då är det lätt att vara kapellmästare. Jag har ju äran att få ha Janne Bjerger på trumpet. Han har ju spelat ett tag i diverse samanhang, i Tomas Ledins band för att nämna ett. Han har ju följdaktligen haft bättre kapellmästare än jag över sig. Vi ett tillfälle så lutade han sig fram mot mig, (han stod på ett podium bakom mig) och säger, “Nu skulle du kunna gå fram till miko och säga…” på ett fantastiskt ödmjukt sätt. Fattade precis vad han menade. Jag måste också nämna Anna Werner och Magnus Bäcklund. Fantastiska sångare, och artister. Tack för att ni är så jävla bra.
Giget var hur bra som en helst. Till en början trodde vi att publiken var lite lugnare än på Partilles ledarfest, men så var det inte alls. Tvärt om.
Nu skall jag ta det lugnt och kolla när Duo Jag kör after beach och bli underhållen i stället för att underhålla. Gött väder är det också.
Ha en fortsatt trevlig sommar!
/J
0 Fingertoppsvärk
Upp med tuppen! Då min bil är på lagning efter viltolyckor och annat fick jag jaga upp farsan som fick köra mig och mina grejer till Scandinavium. På agendan står det Partille Cups Ledarfest. 1000 hanbollsledare vill ha underhållning. Annika Svensson och Lars Bodén är, precis som på invigningen producenter, och jag är kapellmästare. Bakom mig har jag äran att ha, inga mindre än; min vapendragare och vän Jocke Berntsson på Bas, Miko Rezler på trummor, Peter “Folke” Bengtsson på keyboard, Janne Bjerger på saxofon och Johan Borgström på saxofon. Grymt band! I enseblen fanns Patrik Svedberg, Jennifer Jaarnek Norén och Elisabeth Augustsson. Våra stjärnor för kvällen var Magnus Bäcklund och Anna Werner. Very nice!
Efter en lång soundcheck fanns det ingen tid över till att äta lunch som det var tänkt. Det var mycket musik som skulle övas. Trots att vi hade kört igenom de flesta låtarna på ett rep tidigare i veckan så är det mycket tid som läggs på att få allt att sitta ihop, vilket i min mening är det viktigaste. Det spelar ingen roll hur bra bandet låter om dom som står längst fram inte vet vart dom skall stå eller gå eller om dom ska prata eller inte mellan två låtar. Där kommer Annika in och styr upp, och tillsammans med Lars tittar dom på helheten. Det går inte att se från scen.
Med en kissepaus och en snabblunch från en snabbmatkedja på åtta timmar han jag äta och ta en dusch innan det vad dags att gå upp på scen igen. Vi gör en riktigt bra kväll Något trevande i början men vår insats gick med stabil kurva upp i taket för att lyfta det, och det gjorde vi.
Avslut med tredrag
Tredrag var inhyrda för att avsluta kvällen med två danscoverset. Både jag och Jocke hade tunga ben när vi äntrade scen ännu en gång den dagen, men det tar inte lång tid innan man går igång. Tack vare en fantastisk publik så finns det alltid en energikälla att dricka från. Nu hann vi förvisso bara spela ett set, men denna kväll kunde vi spelat tre på ren euofori. Tack alla för en grym kväll. Vi gör om det den 16:e.
1 Partille Cup invigning
Ibland spelar man på lite mindre ställen, och ibland spelar man på större. Igår spelade jag på Scandinavium i Göteborg. Ett knöfullt Scandinavium som var så pass packat att vi slog publikrekord. 13 000 ungdomar från hela världen har denna veckan samlats i min lilla stad för att spela handboll och invigningen av hela skiten var igår. Vi snackar inte heller om någon torr ceremoni där det sitter tråkiga gubbar och klappar på 1 och 3. Nej, folk är helt galna. Det hade förmodligen jag också varit om jag hade varit i tonåren och åkt utomlands, kanske för första gången och dessutom runt halva jordklotet. Att det ingick i biljetten att gå genom ett skrikande hav människor på en catwalk som sträcker sig från den ena kortsidan till den andra i en stor arena gör inte saken tråkigare heller. Varje lands lag gick över denna gigantiska scen till ett öronbedövande jubel och pulserande musik. Jag stod i sceningången och hade nöjet att se dessa förväntansfulla människor med gnistrande ögon som blickade upp i taket på alla lampor som blinkade i takt med den dova musiken och se deras iver när varje lands namn ropades upp och jublet steg för varje gång, och dom visste att deras tur närmade sig, då just deras lands namn skulle ropas upp och det var deras tur att korsa scenen bakom en fanbärare. Mäktigt.
Amy Diamond och Dogge Doggelito var programledare. Lars Säfsund och Anna Werner var sångare, Felix Lancelon rörde sig i slow motion. Anna Jansson var DJ. En gospelkör på 50 pers och en lika stor dansgrupp. Lars Bodén och Annika Svensson var producenter. Efter att ha repat och umgåtts med dessa fantastiska artister känner jag mig mycket stolt att vara en av dessa utvalda att förgylla kvällen. Min insats bestod av två nummer. Det första var Black Or White. Då stod jag i trappan mitt i arenan och spelade för att senare i samma nummer gå ner på mitten av scen, och spela Some Nights. Hela gospelkören stod utplaserade över hela den katwalken. I mitten stod jag, Lars, Amy och Anna.
Det brinner
Min andra insats om möjligt ännu mer spektakulär. Catwalken är tom, den ligger där och väntar på mig. 40 stycken gasoleldar har riggats. Det är bara jag eld och 13000. Jag hela vägen fram till mitten och när jag kommit fram kommer Amy från andra sidan sjungandes We Will Rock You tätt följd av Lars och Anna. Om man tittar på bilden ovan så är jag på jumotronen ovanför Lars och Anna. Jag står på mitten där. Kanske det fräckaste framträdandet jag gjort. Tack Annika och Lars och alla som var med denna fantastiska resa.
0 Tylörocken
Foto: Roger Ottosson
Kära bloggläsare (Oskar och och ni andra två). Har inte bloggar på ett tag, men tro inte attr jag har legat på latsidan för det. Bortsett från att jag har varit i New York och Boston på semester en vecka så har det varit fullt frys med rep och slutförandet av skagenvals som jag skrev om sist.
Med duo jag på Solgården tylösand
Lördag, tylöhus, premiär. Molnigt förvisso, men fem minuter innan after beachen kom solen fram som om det var en film. Tyvärr höll sig inte solen framme tills kvällen. Kl. 21:40 smäller dom av en bomb så att alla hör att “nu drar det igång” vilket var tur för jag gick upp på scen för att presentera ståupparen Al Pitcher så var det ca. 20 pers på solgården. Alla satt inne och väntade naturligtvis. Tio minuter senare var det fullt. 20 minuter senare var det knöfullt.
Giget gick skitbra. Jag spelade gitarr, bas och keyboard. På tylörocken har Duo Jag ett lite annorlunda upplägg än vad dom brukar ha. Dom har gjort det i många år, typ 10, och gjort allt från att åka i trapetser till att spruta eld och slå sönder gitarrer. Varje år är det en ny show. I år gjorde Jonas ett elvisnummer, Anders brände ett litet piano och Gevva strippade. När dom andra är backstage och byter om kommer jag in och fyller den lucka som blir. E-Type var gästartist. Han fick kasta sig in i en bil efter avslutat gig på Diggelooturnén, och kom så fort han kunde men ändå en sådär 20 minuter sen så dom fick lägga till fyra låtar på setet. När dom började spela This Is The Way (som var E-Types första låt) stod han och bytte kläder bakom scen. Tajt skulle man kunna säga.
Nervös…
Jag blir väldigt sällan nervös när jag ska uppträda. Den enda gången som jag känner nervositet är när ett framträdande är beroende av teknik eller andra saker som är utanför min kontroll. Jag vet vad jag själv klarar av och har tillräckligt med rutin för att dölja en miss i 90% av fallen. Står man och spelar nationalsången i Scandinavium och mitt trådlösa skulle klicka eller om det skulle gå en sträng så skulle publiken tycka att det var jag som missade, och det vill man ju inte.
Samma nervositet infann sig innan giget p.g.a att jag skulle spela keyboard. Jag är inte så bra på keyboard och ligger praktiskt taget på toppen av min förmåga när jag ska spela en låt i A# moll med höjning till B moll (jävla konstiga tonarter). Dessutom glömde jag (helt otroligt) av hur låten gick precis innan vi skulle köra den på ett rep. Vet inte om det har hänt mig någon gång tidigare. Till råga på allt så presenterade dom mig som kvällens keyboardist med alla tänkbara lampor på mig. Jag klarade av min uppgift trots allt och kunde stolt gå av scen. Ett fantastiskt roligt gig på en av kanske Sveriges bästa sommarscener.
Rep
Idag repar vi i Scandinavium inför invigningscermonin för Gohtia och Partille Cup. Det kommer att bli riktigt grymt, men mer om de nästa gång.
Simma lugnt!
0 Sista giget innan NYC
Eriksbershallen, internationell publik (inga svenska låtar). Nästa gig står Benjamin själv på Patriks högra sida. Har pratat med honom att hitta sin egen roll i bandet och att inte hänga upp sig på vad jag gjorde. Att han skall utveckla dom saker som han är bra på och förstora dom. Man skall öva på saker som man är bra på. Det går inte att tillgodose allas behov, det slutar alltid med att man gör allt halvbra. Men jag tror att han har hittat det. Han är bra på att fronta (sjunga i mitten) och det är kul att se när han undan för undan bygger sitt självförtroende och vågar ta mer och mer plats på scen. Go Benji!
Efter detta så tar jag semester och åker till New York, (där jag befinner mig nu). Har legat efter med bloggen. När man skall åka iväg en vecka blir det alltid tjockt med jobb och ett omfattande trocklande med möten och filskickanden börjar. Deadline för Specma Seals Skagenvals är på tisdagen veckan efter jag kommer hem. Det verkar fungera.
Bosse var i studion och la sång. När det var färdigt och vi tyckte att vi hade fått fina rena tagningar, märkte vi att det lät konstigt. Ljudkortet hade lagt till ett konstigt vibrato på självvalda delar. Hade vi upptäckt det i tid så hade det nog räckt att starta om det men nu var det för sent. Fick slänga allt. Vi hade hoppats på att vi skulle hinna lägga ett pianospår också, men icke. Bo åkte hem och vi fick konsultera en annan studio som Bosse fick åka till och sjunga in allt en gång till, sångspåret skickades till mig så jag kunde lägga in det i arrangemanget. Jag fick ringa Per Johansson som hade möjlighet att lägga pianospåret hemma hos sig, också det skickades till mig. Min barndomsvän Staffan var hemma hos mig och la en violin kl. 24:00.
När jag kommer hem ska det förhoppningsvis ligga ett dragspelsspår i min inbox. Ja, du fattar… Men det kommer att bli skitbra.
/J
0 Hoppa i poolen om du har mördat någon
Vi (Patrik och jag) beslutade att göra två gig med både mig och Benjamin på gitarr. En sträcka för han att få upp farten på och ta emot stafettpinnen så att säga. Som en perfekt öppning för vår käre Benjamin denna kväll så gick datorn sönder, eller inte sönder men ljudkortet sket ner sig. Han såg något förvirrad ut när han kastades rakt in i hetluften bland springande tekniker och jag som musiker/datatekniker/underhållare/kapellmästare. Som följd av att ljudkortet inte fungerade kunde vi inte köra låtar med backtracks utan fick lägga om reppen så stackars Benjamin fick lägga sina mentala anteckningar åt sidan och köra på volley som det heter. Frustrerande kan tänka då det inte är så lätt att repaon 30-40 låtar till ett specifikt datum, men jag tror att det var en bra lektion och dessutom kan det bara bli bättre här ifrån. Nu låter det som Benjamin aldrig stått på en scen innan detta och det är varken meningen eller sant.
Efterfest
Våra vänner Staffan och Anette bor i Västervik.
“Efterfest hos mig”, befallde han och vi lydde.
Drog på efterfest till Staffan och Anettes hus med pool, sprit och creme brulé. Träffade två sköna killar där som ville veta dom vanliga frågorna om hur länge vi hade spelat och så. Ibland är det roligare att svara på dom fågorna men just denna kväll var vi lite mer inne på krukväxter, så därför försökte jag få in honom i krukväxtkonversationen utan att han skulle märka det. Det gick sådär. Patrik badade, sen hörde jag att klorhalten var felblandad så därför vågar ingen bada i polen, om man inte har mördat någon. Då är det kanonbra för den fräter bort alla fingeravtryck och man blir nästan oigenkännlig.
Dagen efter gick jag förbi en restaurang och fick se en efterlängtad skylt. Ja älskar roliga skyltar. Jag är inte den första som har tagit ett foto på den skylten… Tycker du inte att namnet är så roligt kan du säga namnet högt på småländska så blir det kanske bättre. (Vi spelade på Harrys och inte Thai Hoa)
Simma lugnt!
/J
1 Incontro kokar
Vaknade på morgonen med en konstig blandning av känslor. Den starkaste för stunden var huvudvärk, men bakom den fanns lycka, oro, disorientering och lättnad. Huvudvärk för att jag hade druckit 1000 liter champange kvällen innan. Lycka för att det hade kommit så mycket folk för att se mig spela med tredrag för sista gången. Det skulle ju i och för sig inte dröja längre än 24 timmar innan det skulle hända igen. Disorienterad för att jag inte vet hur mitt liv kommer se ut i framtiden och lättnad för att jag har kommit till vägskälet. Jag var dessutom skithungrig för att jag blev tagen av polisen påväg hem, då han förväxlade mig med två thailändskor som stod och liftade på E6:an, endas iklädda lösskägg. Han körde mig till ett sjukhus där dom konstaterade att jag hade fått granatsplitter i benet och ordinerade lavemang och magpumpning. Dom passade på att dra en tand också.
Jävlaranamma
Kvällen till ära ställde en massa fina vänner upp som gästartister. Ola Westberg, Per Johansson och Rickard Qvist var uppe och körde Great Gosh Oh Mighty. Steken och Vinyl Bizarr spelade keyboard. Vår gamle trummis Erik Persson sjöng Alla vill till himelen. Affe Skywalker och inte minst min ersättare Benjamin som för övrigt fick kvällens längsta applåd. Min mentor och idol Tom Glasberg från Jävlaranamma var uppe och körde tre låtar. Stort! Han sa innan giget att man inte skulle göra avskedskonserter för att det blir så mycket förväntningar som är svåra att uppfylla. Såhär efteråt förstod jag faktiskt vad han menade. En helt, enligt mig osannolikt summa människor dök upp för att se mig och brorsan för sista gången. Kön var lång in och många fick vända i dörren för att det var fullt. Tråkigt men sant. Barndomskompisar, nyblivna vänner, vanliga vänner, nya fans, gamla fans, trötta fans, tjocka fans och släktingar var där. Alla ville säga hej och tack och fråga hur det kändes och vad jag skulle göra i framtiden, och jag svarade så gärna. Mycket kärlek i rummet.
Slutet
En sak som förvånade mig lite vara att alla som jag pratade med verkade tro att detta var slutet för tredrag, vilket kan tolkas som att folk tycker att tredrag inte är tredrag utan mig. Det kändes som att ett officiellt “tack för den här tiden” hade varit på sin plats men faktum är att jag har gjort långt ifrån mitt sista gig med tredrag. Men ändå; tack för den här tiden och tack för en fantastisk kväll. En härlig tid är till ända och nya utmaningar i livet hägrar.
Bättre skjuta på slapp båge än att aldrig spännt den båge som aldrig sköts.
